Det är inte slutet utan början på något nytt

I fredags framförde vi vår gestaltning och det blev ett fantastiskt starkt framträdande av gruppen. Vårt slutgiltiga performance innehöll flera delar från tidigare sammanslagning men även nya delar hade tillkommit. Inspirerade från Roy Anderssons film "Du levande"skapade vi en kontrastverkan i vår gestaltning. Jag tyckte om kontrasten att några agerade genom att äta popcorn samtidigt som andra agerade på scen, det låter absurt och det var det men det band ihop scenerna på ett bra sätt. Jag ser de små detaljerna som förändrats under processens gång vilket gjorde att vårt performance fick ännu fler ingångar till fria tolkningar.

I arbetet som storgrupp var det många diskussioner kring den röda tråden i gestaltningen, dessa diskussioner fick aldrig några direkta avslut och inga fasta överenskommelser i gruppen. Jag tycker att vi fick en förklaring till detta i fredagens gestaltning och den respons som efterföljde med så olika tankar kring de olika karaktärerna. Min tanke har hela tiden varit att det otydliga gör det intressant och man ställs inför en större utmaning i sin tolkning. Ett alltför tydligt budskap hade inte fått det bemötande som vi fick, med känslor som både var arga, ledsna och förstående.

När jag blickar tillbaka på gestaltningen ser jag det som naturligt att ta med mig denna erfarenhet i min kommande profession. Utifrån små medel och utgångspunkter har jag lärt mig hur man startar en resa. Leif Strandberg (Vygotskij i praktiken) skriver att människan använder sig av olika verktyg när hon agerar och att det är verktygen som är inspirationskällan till vad vi gör. Det som alltså gör resan intressant är jag själv för det är jag som sätter gränserna var den ska börja och när den skall sluta. Det finns dessutom många hinder på vägen såsom rädsla, ångest och konflikter men det är också dessa som gör att man får en förståelse för sig själv och sin omgivning. I det aktiva deltagandet stimulerar man också fler sinnen vilket medför att man kommer ihåg, exempelvis kommer jag ihåg alla bilder som vi diskuterat under de sokratiska samtalen.

Bänkad

Idag höll jag och H vårt sokratiska samtal och det gick inte som jag förväntade mig. Bilden vi höll samtalet kring föreställde en modellkvinna i balklänning som uttryckte likgiltighet, i ena armen höll hon ett naket barn i famnen som skrattade. Vid foten av kvinnans klänning satt en förskrämd liten flicka. Diskussionen i gruppen fastnade inte för de känslor som personerna uttryckte, jag kände i efterhand att jag borde fokuserat mer på dessa frågor eftersom de var intressanta i bilden. Det jag tar med mig som erfarenhet är att jag måste känna något för bilden för att min roll som samtalsledare skall bli bra. Jag kände egentligen ingen förståelse för bilden och därför var det också svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till den. Däremot tycker jag det var en bra erfarenhet att få diskutera kring en tillintetsägande bild för att få insikt av att den text man väljer spelar en stor rolll för att väcka intresse i gruppsamtalet.

I dagens samhälle pratar vi mycket om att ta plats i rummet och det är ofta sombarn pushas fram för att synas och höras, de får direktiv att använda vassa armbågar för att synas. Jag tror vikten av att lyssna på varandra kommer i skymundan. De sokratiska samtalen blir centrala för mig som blivande pedagog för i samtalen kan jag styra hur deltagagarna skall förhålla sig till varandra. Den lyssnande delen av varje deltagare i samtalen är minst lika viktiga som de talande.

Tresteg

Efter den här näst sista veckan snuddar vi vid målsnöret. M och N var och tittade på vårt performance i måndags och gav reflektioner. Det var från början många scener som sattes ihop men allt eftersom veckan har gått har scenerna blivit kraftigt reducerade. Genom att ta bort en del scener tycker jag att man som åskådare får en tydligare fokus på vad vi vill förmedla. I början av veckan kändes vår uppsättning ganska förvirrad. Alla delar var bra i de små gruppernas performance men när de skulle in i storgruppens kontext fick delarna en helt annan innebörd. Budskapet förändrades när vi satte ihop de olika delarna och publiken hade nog blivit förvirrad som åskådare om vi inte skalat av en del.

Skulle jag kunna använda mig av denna metod som en del i indervisning med barn? Jag tror absolut detta är ett sätt för att bearbeta et ämne som man vill arbeta på djupet med eftersom metoden är dynamisk i sin uttrycksform. Jag tror det finns mycket problematik i skolan som bland annat kan bearbetas genom denna metod som vi har använt. Jag tror att man kan använda metoden oavsett vilken utgångspunkt som man har. Jag ser metoden i olika faser , i tre steg;
Individuellt, bygga ett samhälle i skräp eller dylikt utifrån utvalda ord. Hitta en bok eller film som förstärker/kompletterar samhället. Hitta gemensamma nämnare med andra i rummet som under projektets gång också byggt ett eget samhälle.
Liten grupp, De personer som går ihop till en liten grupp gör ett performance utifrån sina skulpturer/böcker/filmer/ord.
Stor grupp, Utifrån de mindre grupperna bygger man ett projekt. Delarna sätt ihop för att eventuellt brytas ner och bygga på nya delar.

Denna process gör att utvecklingen inte bara sker individuellt utan även en utveckling i ett socialt sammanhang. Genom att först arbeta individuellt får man en förståelse och man lotsas hela tiden in genom projektets gång. Genom upprepade procedurer arbetsgången samt att samla in fakta från gruppen, böckerna och filmerna får man en förtrogenhet och känner trygghet i metoden. I denna metod genomgår man hela tiden en utveckling i det egna tänkandet och hur man arbetar i grupp till ett gemensamt mål. Jag ser denna metod som en färdighet i processarbete.

Vem speglar vem

Var och såg satanisterna på stadsteatern idag... mycket stolar på scen med synkade rörelser, intressant. Jag tillåter mig att sno ett citat som stod i programbladet:

Världen är alldeles för farlig att leva i
- inte på grund av de människor som gör det onda,
men på grund av de människor som står bredvid
och låter dem göra det.
Albert Einstein

Jag måste själv bli tydligare med mitt uttryck,
'
mycket av det jag säger och skriver finns även mellan raderna.

Det jag tycker är självklart kanske inte är självklart för den som är mottagare.

Vi gör också det i gestaltningen, finns det en risk att såra någon, provocera någon?

-Självklart

Det beror också på vilket syfte man har, som vi diskuterade under dagen.
- Vilken eller vilka trådar vi vi belysa?
M tog också upp vikten av att var medveten vilka reaktioner vissa moment i vårt performance kan ge. Är jag beredd att göra dessa moment och kan jag stå för dom? Mycket av det vi förmedlar är viktigt men behöver man provocera och göra publiken till en del? Jag blev utsatt i dag när jag satt i publiken på stadsteatern. Skådespelarna förde dialog riktat mot publiken och en av skådespelarna stirrade mig rakt in i ögonen och talade om onska. Oerhört effektivt sätt att låta oss bli en del av det som händer.
Så kanske behöver vi provocera för att etsa oss fast i publikens tankar.

Ett pussel

Jag stannar upp och fascineras över vad vi presterat hittills.

Vygotskijs teorier återspeglas tydligt i vårt arbete, den kreativa processen. Vi tar delar och bygger dem till en helhet. Utifrån den nya helheten bygger vi en ny struktur, en ny process. I Vygotskij i praktiken (L.Strandberg) diskuterar man den kreativa utvecklingen. Jag ser att vår process är en utveckling som ger utrymme för alla, jag får inte heller vara rädd för att ta plats i rummet om vi skall nå ett steg till.

Idag var en jobbig dag med mycket upprepningar och uppspelningar. Fast jag tror att "learning by doing" är min melodi. Genom att se den aktiva rörelsen kunde jag också se och reflektera över vilka delar som skulle tas bort eller läggas till. Samtal är bra men det är inte i dom vi gör förändringarna.

WEEK end

Det har hänt mycket den här veckan och processen har lagt in en högre växel. Jag tycker att den reflekterande delen blir central. Hur skall vi presentera vårt budskap, varför vill vi ha med vissa saker och varför utesluter vi andra? Dessa frågor finns med och jag tror det är bra att vi kritiskt granskar och ställer frågor kring arbetet. Det gör också att vi får ta del av varandras tankegångar. Jag blir förvånad över hur bra samarbetet fungerar men man får heller inte glömma av att vi befinner oss i smekmånadsfasen. Parallellt med gestalningsdelen förs de sokratiska samtalen där vi inte bara får förståelse för alla i gruppen utan även en individuell utveckling. Jag tror att de Sokratiska samtalen i en grupp som precis är i ”lära-känna-stadiet” får ett positivt utslag. I dessa samtal kan man lära känna varandras personligheter, sätta olika mål som grupp mm. Det finns en förförståelse hur alla fungerar individuellt och i grupp när man lämnar smekmånadsstadiet och därmed förhoppningsvis en ödmjukhet gentemot varandra.

I fredags fick två par leda varsitt Sokratiskt samtal och K observerade vår dialog. Det kändes bra att bli handledd i början och få direkt respons efter varje diskussion. Bra även för oss som ska leda samtal i fortsättningen. Jag känner att samtalen sakta men säkert tar sig framåt. Osäkerheten om själva samtalsupplägget ligger som en hake hos många och jag tror det bromsar oss lite. Vi måste nog släppa taget och tillåta oss att göra misstag i samtalsstrukturen för att komma ännu längre. Frågor som jag funderade på är vad vi vill med varje samtal? Målsättningen måste också bli tydligare för att få djupare förståelse i samtalen.

Tillsammans

Idag var utmaningen att återigen sätta samman delar. De tre små grupperna skulle nu processas och bli ett storporjekt. Jag blev positivt överaskad hur samarbetet fungerade i gruppen. Varför? Kanske beror det på att vi alla i gruppen har en förförståelse om vad alla arbetat med men kanske är det de sokratiska samtalen som får oss att lyssna på varandra? Jag tycker i vilket fall att alla gruppen får tid med tanke på att det är starka viljor i gruppen. Det som kan bli tungt för en del är "kill your darlings", men det handlar ju om att förlita sig på att gruppens slutliga uppsättning blir bra.

Med tanke på att det var första gången vi diskuterade vår "nya" uppsättning tyckte jag att sammansättningen av denna kändes bra. Det finns många element med och jag gillar när det finns variation så man får fler möjligheter till intryck. Det gör också att tolkningarna av det vi visar upp ger möjlighet till varierande ingångar. Alla är olika och behöver olika vägar till förståelse!

Performance

Idag var redovisningen av gruppens performance. Tre av oss representerade normen i samhället och en av oss var annorlunda och stack ut lite extra. Normen fällde och tejpade fast den som var annorlunda. Tejpningen började i ett systematiskt lugn men avslutades i ett tejpande crescendo. Slutligen går alla en och en ner i publiken som representerar samhället och blir en del av den. Vi ville visa att alla har rätt att ta plats, ofta blir det så att olika normer samhället trycker tillbaka olikheter, det som är avvikande. Vad händer om man hela tiden blir nedtryckt? Hur länge orkar man stå emot? Det var två av frågorna som kom upp i eftersnacket. Jag tror att effekten blir att man vill ännu mer… är man av denna kaliber låter man sig inte tryckas ner för sin åsikt eller utseende eller vad det nu är. Min bok (se tidigare inlägg) som jag valde till mitt samhälle visar upp dessa människor på ett ypperligt sätt.

Det jag reflekterat kring är hur processen hela tiden sker i en slags spiralform samt från delar- individen till helheten - gruppen för att sedan återgå till individen… det andas mycket Vygotskij.
Arbetet växer utåt men också inåt tycker jag, man tänker mer på innebörden och hur man kan arbeta vidare. Om man skulle arbeta med barn tror jag detta är en stimulerande metod om man anpassar den efter gruppen.



Jag har också en röd dräkt, onk onk!

Sammanslagningen

Efter den här veckan känns det verkligen som vi lämnat det förvirrande stadiet. Den ångest som min skrotskapelse orsakat berodde på att jag byggde något som representerade ett samhälle som jag inte ville bo i.

De ord som utgjorde grunden för konstverket var demokrati, förståelse samt tala. Det jag skapade byggde på ett samhälle som uteslöt dessa delar, det kändes inlåst och jag mådde inte så bra när jag skapade det. I varje cell hängde jag upp olika material som fick representera olika kunskaper, lampor – de upplysta, kuber – matematik/logik mm. Eftersom dessa inte kommunicerade med varandra utvecklades inte samhället över de olika gränserna. Jag kom fram till att mitt egentliga samhälle hängde på utsidan, det var olikt de andra. Kanske ville det inta en plats utan skapa sig ett eget samhälle?

Det här är ett samhälle som kräver förändring för att alla skall få plats… nu är min skulptur jämnad med marken, alla inbundna som fanns där har begått ett kollektivt självmord! Tillsammans med tre andra skapat en grupp som skall göra ett performance. Vi har nu arbetetat individuellt men kommer gå ihop med andra för att bilda mindra grupper. I dessa grupper utgår vi från våra skulpturer och ord och gör ett framträdande tillsammans. Jag tar med mig min tanke kring skulpturen, mina ord samt den bok jag valde som skulle förstärka mitt samhälle, De ovanliga av Åke Mokvist. I Leif Strandbergs bok Vygotskij i praktiken tar hur viktigt det är med processen och det sociala samarbetet med andra människor (2006:105). Jag tycker att det vi gör i processen speglar mycket av det. Vi utvecklas omedvetet av varandra i rummet, genom att använda våra skulpturer får vi dessutom en större förståelse i ämnet som vi berör, samhället och berättelsen.

Små steg, små tankar

Då har jag kommit en bit på vägen och landat i mitt samhälle. Blev det som jag tänkt mig? Svaret är nej, men processen dit har gjort att jag funderat och utvecklat mina tankar. Från början var det tänkt att jag skulle skapa en skulptur i skräp och den skulle representera hur jag ville att mitt samhälle skulle se ut. Istället arbetar jag fram en skulptur som är raka motsatsen, skulpturen känns inlåst och ångestladdad. Det är också intressant hur jag känner att det som hänger ut från skulpturen egentligen är det samhälle jag vill representera. Intressant att skapandet tar olika vändningar... Jag är i processen! Det fina i kråksången är att man hittar nya vägar genom tankar och känslor. Mina känslor måste inte förankras i något utan de är fria i ett konstnärligt uttryck!

Jag läser dramatik för lärare 15hp och kan se många likheter i det vi gör med teaterns uttrycksform. Regissören Susanne Osten (Helander, Barn Teater Drama, 2000) påpekar att barn skall ha en möjlighet att få möta konstnärlig utformning. I teater gestaltar och problematiseras det existentiella för barnen i ett elevnära perspektiv. Likvärdigt är det med det vi gör. Genom att använda sig av material går vi in i ”roller”. Det är våra tankar och känslor som får ta plats i rummet, gestaltas i skräp.

Förvirring

I detta stadie känner jag mig...
... modig

Jag tror mycket handlar om att inte, som jag gör alltför ofta, låsa mig vid mina tankar. Den som sitter på vänster axeln inte skall få mig att bromsa, jag måste tillåta mig att våga släppa min kontroll.

Samhället jag byggt upp grundas i demokrati, förståelse och samtal. Hur spännande är det? Fast måste det vara det inledningsvis? Jag tror att man ofta vill problematisera det svåra, vara originell och sticka ut. Detta gör att man inte ser att sökandet kan ligga i det lilla och enkla.

Vad händer utanför samhället, för dom som inte passar in? HMM...

Ur ett perpektiv

B inspirerade när han talade om individens olikheter,
filmen fick mig att fundera.

Varje egen händelse är som en egen individ.
Varje händelse har rätt att ta plats, varje del är unik.
I en helhet måste delarna få sitt eget utrymme, de har rätten att ta plats.

Det finns rum för alla ;)

”Skönheten, både hos en levande varelse och hos varje föremål som är sammansatt av delar, betingas inte blott av ordningen hos dessa delar utan även av dess omfång.”
Aristotiles, Om diktkonsten (I, Holm. 1970. Teater/Polemik, teorier, manifest)