Små steg, små tankar

Då har jag kommit en bit på vägen och landat i mitt samhälle. Blev det som jag tänkt mig? Svaret är nej, men processen dit har gjort att jag funderat och utvecklat mina tankar. Från början var det tänkt att jag skulle skapa en skulptur i skräp och den skulle representera hur jag ville att mitt samhälle skulle se ut. Istället arbetar jag fram en skulptur som är raka motsatsen, skulpturen känns inlåst och ångestladdad. Det är också intressant hur jag känner att det som hänger ut från skulpturen egentligen är det samhälle jag vill representera. Intressant att skapandet tar olika vändningar... Jag är i processen! Det fina i kråksången är att man hittar nya vägar genom tankar och känslor. Mina känslor måste inte förankras i något utan de är fria i ett konstnärligt uttryck!

Jag läser dramatik för lärare 15hp och kan se många likheter i det vi gör med teaterns uttrycksform. Regissören Susanne Osten (Helander, Barn Teater Drama, 2000) påpekar att barn skall ha en möjlighet att få möta konstnärlig utformning. I teater gestaltar och problematiseras det existentiella för barnen i ett elevnära perspektiv. Likvärdigt är det med det vi gör. Genom att använda sig av material går vi in i ”roller”. Det är våra tankar och känslor som får ta plats i rummet, gestaltas i skräp.