Bänkad

Idag höll jag och H vårt sokratiska samtal och det gick inte som jag förväntade mig. Bilden vi höll samtalet kring föreställde en modellkvinna i balklänning som uttryckte likgiltighet, i ena armen höll hon ett naket barn i famnen som skrattade. Vid foten av kvinnans klänning satt en förskrämd liten flicka. Diskussionen i gruppen fastnade inte för de känslor som personerna uttryckte, jag kände i efterhand att jag borde fokuserat mer på dessa frågor eftersom de var intressanta i bilden. Det jag tar med mig som erfarenhet är att jag måste känna något för bilden för att min roll som samtalsledare skall bli bra. Jag kände egentligen ingen förståelse för bilden och därför var det också svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till den. Däremot tycker jag det var en bra erfarenhet att få diskutera kring en tillintetsägande bild för att få insikt av att den text man väljer spelar en stor rolll för att väcka intresse i gruppsamtalet.

I dagens samhälle pratar vi mycket om att ta plats i rummet och det är ofta sombarn pushas fram för att synas och höras, de får direktiv att använda vassa armbågar för att synas. Jag tror vikten av att lyssna på varandra kommer i skymundan. De sokratiska samtalen blir centrala för mig som blivande pedagog för i samtalen kan jag styra hur deltagagarna skall förhålla sig till varandra. Den lyssnande delen av varje deltagare i samtalen är minst lika viktiga som de talande.