Sammanslagningen

Efter den här veckan känns det verkligen som vi lämnat det förvirrande stadiet. Den ångest som min skrotskapelse orsakat berodde på att jag byggde något som representerade ett samhälle som jag inte ville bo i.

De ord som utgjorde grunden för konstverket var demokrati, förståelse samt tala. Det jag skapade byggde på ett samhälle som uteslöt dessa delar, det kändes inlåst och jag mådde inte så bra när jag skapade det. I varje cell hängde jag upp olika material som fick representera olika kunskaper, lampor – de upplysta, kuber – matematik/logik mm. Eftersom dessa inte kommunicerade med varandra utvecklades inte samhället över de olika gränserna. Jag kom fram till att mitt egentliga samhälle hängde på utsidan, det var olikt de andra. Kanske ville det inta en plats utan skapa sig ett eget samhälle?

Det här är ett samhälle som kräver förändring för att alla skall få plats… nu är min skulptur jämnad med marken, alla inbundna som fanns där har begått ett kollektivt självmord! Tillsammans med tre andra skapat en grupp som skall göra ett performance. Vi har nu arbetetat individuellt men kommer gå ihop med andra för att bilda mindra grupper. I dessa grupper utgår vi från våra skulpturer och ord och gör ett framträdande tillsammans. Jag tar med mig min tanke kring skulpturen, mina ord samt den bok jag valde som skulle förstärka mitt samhälle, De ovanliga av Åke Mokvist. I Leif Strandbergs bok Vygotskij i praktiken tar hur viktigt det är med processen och det sociala samarbetet med andra människor (2006:105). Jag tycker att det vi gör i processen speglar mycket av det. Vi utvecklas omedvetet av varandra i rummet, genom att använda våra skulpturer får vi dessutom en större förståelse i ämnet som vi berör, samhället och berättelsen.