Sammanslagningen

Efter den här veckan känns det verkligen som vi lämnat det förvirrande stadiet. Den ångest som min skrotskapelse orsakat berodde på att jag byggde något som representerade ett samhälle som jag inte ville bo i.

De ord som utgjorde grunden för konstverket var demokrati, förståelse samt tala. Det jag skapade byggde på ett samhälle som uteslöt dessa delar, det kändes inlåst och jag mådde inte så bra när jag skapade det. I varje cell hängde jag upp olika material som fick representera olika kunskaper, lampor – de upplysta, kuber – matematik/logik mm. Eftersom dessa inte kommunicerade med varandra utvecklades inte samhället över de olika gränserna. Jag kom fram till att mitt egentliga samhälle hängde på utsidan, det var olikt de andra. Kanske ville det inta en plats utan skapa sig ett eget samhälle?

Det här är ett samhälle som kräver förändring för att alla skall få plats… nu är min skulptur jämnad med marken, alla inbundna som fanns där har begått ett kollektivt självmord! Tillsammans med tre andra skapat en grupp som skall göra ett performance. Vi har nu arbetetat individuellt men kommer gå ihop med andra för att bilda mindra grupper. I dessa grupper utgår vi från våra skulpturer och ord och gör ett framträdande tillsammans. Jag tar med mig min tanke kring skulpturen, mina ord samt den bok jag valde som skulle förstärka mitt samhälle, De ovanliga av Åke Mokvist. I Leif Strandbergs bok Vygotskij i praktiken tar hur viktigt det är med processen och det sociala samarbetet med andra människor (2006:105). Jag tycker att det vi gör i processen speglar mycket av det. Vi utvecklas omedvetet av varandra i rummet, genom att använda våra skulpturer får vi dessutom en större förståelse i ämnet som vi berör, samhället och berättelsen.

Små steg, små tankar

Då har jag kommit en bit på vägen och landat i mitt samhälle. Blev det som jag tänkt mig? Svaret är nej, men processen dit har gjort att jag funderat och utvecklat mina tankar. Från början var det tänkt att jag skulle skapa en skulptur i skräp och den skulle representera hur jag ville att mitt samhälle skulle se ut. Istället arbetar jag fram en skulptur som är raka motsatsen, skulpturen känns inlåst och ångestladdad. Det är också intressant hur jag känner att det som hänger ut från skulpturen egentligen är det samhälle jag vill representera. Intressant att skapandet tar olika vändningar... Jag är i processen! Det fina i kråksången är att man hittar nya vägar genom tankar och känslor. Mina känslor måste inte förankras i något utan de är fria i ett konstnärligt uttryck!

Jag läser dramatik för lärare 15hp och kan se många likheter i det vi gör med teaterns uttrycksform. Regissören Susanne Osten (Helander, Barn Teater Drama, 2000) påpekar att barn skall ha en möjlighet att få möta konstnärlig utformning. I teater gestaltar och problematiseras det existentiella för barnen i ett elevnära perspektiv. Likvärdigt är det med det vi gör. Genom att använda sig av material går vi in i ”roller”. Det är våra tankar och känslor som får ta plats i rummet, gestaltas i skräp.

Förvirring

I detta stadie känner jag mig...
... modig

Jag tror mycket handlar om att inte, som jag gör alltför ofta, låsa mig vid mina tankar. Den som sitter på vänster axeln inte skall få mig att bromsa, jag måste tillåta mig att våga släppa min kontroll.

Samhället jag byggt upp grundas i demokrati, förståelse och samtal. Hur spännande är det? Fast måste det vara det inledningsvis? Jag tror att man ofta vill problematisera det svåra, vara originell och sticka ut. Detta gör att man inte ser att sökandet kan ligga i det lilla och enkla.

Vad händer utanför samhället, för dom som inte passar in? HMM...

Ur ett perpektiv

B inspirerade när han talade om individens olikheter,
filmen fick mig att fundera.

Varje egen händelse är som en egen individ.
Varje händelse har rätt att ta plats, varje del är unik.
I en helhet måste delarna få sitt eget utrymme, de har rätten att ta plats.

Det finns rum för alla ;)

”Skönheten, både hos en levande varelse och hos varje föremål som är sammansatt av delar, betingas inte blott av ordningen hos dessa delar utan även av dess omfång.”
Aristotiles, Om diktkonsten (I, Holm. 1970. Teater/Polemik, teorier, manifest)