Idag var redovisningen av gruppens performance. Tre av oss representerade normen i samhället och en av oss var annorlunda och stack ut lite extra. Normen fällde och tejpade fast den som var annorlunda. Tejpningen började i ett systematiskt lugn men avslutades i ett tejpande crescendo. Slutligen går alla en och en ner i publiken som representerar samhället och blir en del av den. Vi ville visa att alla har rätt att ta plats, ofta blir det så att olika normer samhället trycker tillbaka olikheter, det som är avvikande. Vad händer om man hela tiden blir nedtryckt? Hur länge orkar man stå emot? Det var två av frågorna som kom upp i eftersnacket. Jag tror att effekten blir att man vill ännu mer… är man av denna kaliber låter man sig inte tryckas ner för sin åsikt eller utseende eller vad det nu är. Min bok (se tidigare inlägg) som jag valde till mitt samhälle visar upp dessa människor på ett ypperligt sätt.
Det jag reflekterat kring är hur processen hela tiden sker i en slags spiralform samt från delar- individen till helheten - gruppen för att sedan återgå till individen… det andas mycket Vygotskij.
Arbetet växer utåt men också inåt tycker jag, man tänker mer på innebörden och hur man kan arbeta vidare. Om man skulle arbeta med barn tror jag detta är en stimulerande metod om man anpassar den efter gruppen.
Jag har också en röd dräkt, onk onk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar